«Håll med om att sommaren är något underbart!« skriver Ester Ringnér-Lundgren som slutkläm i
Rena karusellen, Lotta! Några rader tidigare är Lotta lyrisk över att sommaren ännu inte är slut.
i doftande drivor, de röda vinbären hänger i tunga,
lysande klasar, de svarta smakar sommar, så som bara
svarta vinbär kan göra, när man plockar dem en
solig, varm dag. Astrakanerna börjar rodna och i går
hittade Knatt de första kantarellerna.«
på semestern och andra lediga dagar. Jag har ändå fått njuta av många fina cykelturer när gulmåran blommade
i dikeskanterna. Ända sedan jag var barn har jag tyckt så mycket om just gulmåran. Den luktar så gott och
betyder verkligen sommar för mig. När jag var barn fanns inte gulmåran där vi bodde, men under tältsemester
i södra Sverige fick jag möjlighet att plocka åtminstone en bukett varje sommar. Det var lycka!
Att ha en egen trädgård kan man aldrig bli nog tacksam för. Jag är så glad att jag har möjlighet
att bo lite vid sidan om det brusande storstadslivet. Det är så skönt att slippa den hetsiga trafikpulsen.
Här kan vi året om njuta av närheten till naturen. Somliga dagar kanske den kommer alltför nära.
Hallonskörden blev inte så bra i år. Konstigt, därför att det fanns ju mycket hallon på andra platser.
Förra hösten fanns det en moderlös älgkalv, med ett något onormalt beteende, som vandrade runt i
villaområdets trädgårdar. Han tog sig friheten att bita av toppskotten på alla hallonplantorna.
Händelsen föll i glömska tills häromdagen. Där hade vi förklaringen till den sparsamma mängden av hallon
på just vår häck!
Vinbär – både röda och svarta – har vi dock fått mängder av. Det som vi inte vill ha själva äter
koltrastarna gärna upp.
När Lotta och Giggi gjorde en tur till Rönnvik en kall dag i november, stod de utanför huset
och åt sin matsäck. «Delade på Giggis matsäck, menar jag! En bekant såg jag också. Det var den lilla ekorre,
som under sommaren hastat fram varje gång den såg att det drog ihop sig till mat av något slag.
En gång hade han till på köpet varit så fräck, att han skuttat in i köket och tagit för sig av en nygräddad
sockerkaka, som vi alltså fick slänga. Då hade vi blivit lite sura på honom.« (Heja Lotta!)
Jag minns ett februarilov för många år sedan. Vi hade hyrt en stuga i fjällen. Ett litet brunt hus med veranda
som låg i en gles tallskog. När vi satt vid bordet i storstugan, medan elden sprakade så hemtrevlig
i den öppna spisen och skymningen sakta sänkte sig, kunde vi titta på en flitig ekorre. Han sprang den ena
vändan efter den andra uppe på verandaräcket, hoppade ned på marken och försvann mellan träden.
Nästa morgon förstod vi varför!
Eftersom det var frysboxkallt ute förvarade vi en hel del mat på trappen, bland annat en metallburk med kakor.
Locket var inte det lättaste att pilla av. Jag hade med mig hembakta nötkakor – den där lite sega sorten
som man gör på ett hekto hasselnötter, en deciliter socker och ett ägg – som vi skulle ha med oss som godis
ut på skidutflykterna. Den energiska ekorren hade stjälpt burken ned från en bänk så att den hamnat på golvet.
Locket hade fallit av. Sedan var det bara för ekorren att ta en kaka i munnen och springa cirka tjugo vändor
till ett bättre gömställe. Vi fick nöja oss med köpta chokladkakor på skidutflykterna.
skriven av Ester.
Text och foto: Anne Marie Åslund